Men sossarna, VAD GÖR NI?!

Varför släpper ni in Juholt igen va? Har ni inte lärt er av Mona?
Hon körde skiten i botten, fick en lååååång semester och körde sen skiten i botten igen. Och nu släpper ni inte ännu en virrpanna.
VARFÖR?

Utrymme att vara mig själv, tack?!

Jag är vad vissa kallar kurvig. Tjockis. Överviktig. Rundlagd. Ja, jag är helt enkelt i den övre viktklassen av normal. Jag lider inte av sjuklig fetma, men är betydligt tjockare än idealet. Själv kallar jag mig själv tjockis. Inte nedvärderande, utan ärligt. Förskönande omskrivningar som "rundlagd" och "kurvig" känns bara förnedrande tycker jag.

Hur som helst: jag är nöjd med mig själv. Tycker att jag är riktigt snygg. Inte snyggast i världen (vem tycker så om sig själv? Utom möjligen OERHÖRT självgoda människor) men vardagssnygg på mitt eget sätt. Jag gillar att jag har runda höfter, rejäla bröst samt en bilring kring midjan att grabba tag i om man blir rädd eller så. Detta tycks vara extremt frustrerande för många. Varför?

Låt mig förklara: på sistone har jag börjat träna mer än innan eftersom jag hittat en träningsform jag verkligen gillar. Jag har börjat gå på Friskis gruppgympa - nåt jag tidigare avskydde. Men nu, särskilt när jag sitter isolerad och skriver uppsats hela dagarna, gillar jag att komma ut, tänka på nåt annat och hoppa omkring i takt till musik. Det rensar hjärnan. Jag har alltid tränat. Inte för att gå ner i vikt, men för att jag har en ryggskada som tvingar mig att träna och för att jag gillar känslan av att ta ut aggressioner via kroppen. Jag gillar också att ha träningsvärk, märkligt nog. Iallafall, sen jag började på Friskis har en massa människor (i all välmening) sagt saker som "jag ser att du gått ner i vikt - grattis!" eller "heja, bra att du kämpar med vikten" och dylikt. Det ses som självklart att jag, som tjockis, vill gå ner i vikt. Att det är positivt. Och att all form av träning jag ägnar mig åt är för att gå ner i vikt, inte för att bli starkare eller bara släppa ut energi. Men tänk om det är så att jag inte ALLS vill gå ner i vikt? Att jag är HELT NÖJD med mig själv? Detta finner så många människor provocerande i den grad att de inte tror mig utan istället säger saker som "ja, man skaaa ju vara nöjd med sig själv" och "alla duger som de är" i ett tonfall som antyder att man låter den stackars tjockisen ljuga för sig själv så hon inte blir ledsen.

Jag förespråkar inte att alla ska banta. Jag förespråkar inte heller att alla ska gå upp i vikt för att bli kurviga och kunna krama sitt eget fläsk framför Gottica men jag förespråkar att alla har rätten att vara som de vill. Många antar ju som sagt att tjocka människor är svaga människor som innerst inne bara är misslyckade bantare. FELFELFEL. Och så FEEEEEEL. Att vara tjock och stolt över sig själv idag är inte lätt. Det kräver en stark person, som vågar stå för att man inte vill följa dagens bantningsnazism.

Jag är en person som hittar på rätt mycket märkliga saker. Jag tar stor plats och är högljudd. Jag har svårt att vara diplomatisk och anstränger mig sällan för att vara det. Jag har många tatueringar och har fram tills nyligen gärna burit udda kläder. Och jag är stolt över allt detta, men det är sannerligen inte lätt. Genom hela livet har jag fått kämpa för plats att vara mig själv. I frikyrkan var jag för ärlig och obekväm. Utanför kyrkan var jag för religiös. Bland tjejerna var jag inte tillräckligt missnöjd med mig själv. Bland killarna var jag för feminin. Bland folk i allmänhet är jag för tjock och för tatuerad. Inte att förglömma har jag dessutom kämpat hela min uppväxt med en ganska bångstyrig kropp som inte riktigt vill vara frisk. I skolan var jag för smart och för skötsam. Bland kyrkokompisarna var jag för vildsint och för galen.

Ibland vill jag bara slippa kämpa för att få utrymme att vara mig själv. Jag vill slippa ondsinta blickar från kollegorna när jag tar en kaka till kaffet (istället för den förväntade frukten). Jag vill slippa sura miner i klassrummet när jag tar plats och vägrar hålla tillbaka. Jag vill slipp det faktum att alla förväntar sig ATT JAG SKA VILJA BLI SOM DEM. För det vill jag inte. Jag är inte perfekt, men jag vill kunna vara 100% mig själv utan att ständigt kriga för det.

Som tur är har jag äntligen hittat ett galet gäng där det är okej att växla samtalsämnen från gamla testamentet till sexuella fetischer. Där det är okej att trycka i sig en semla efter träningen. Där inga infall eller utfall är för konstiga eller bisarra. Och hemma har jag en karl som låter mig hålla på med i stort sett precis vilka galenskaper som helst, med en axelryckning som enda kommentar. En karl som förstår att om jag upplever att någon försöker styra mig åt ett visst håll kan jag lika gärna slå bakut och göra precis TVÄRT OM och en karl som uppskattar det faktum att jag är en liiiiiten gnutta för självgod för mitt eget bästa.

Det där med människor

Alltså...
På sista tiden har jag haft stor orsak att tänka på hur mycket en människa kan förstöra för en annan. Hur förändrad som person man kan bli, genom mötet med bara en annan person. Oftast blir jag inspirerad och utmanad av nya människor, men det finns undantag.

Jag gillar inte att tänka på mig själv som en svag, känslig och gråtmild människa. För jag är rätt tuff, självständig, kaxig och självgod. Men den här personen har gjort mig till någon jag absolut inte är egentligen. Till en erbarmelig, paranoid, lättkränkt och vek människa. Jag är så trött på personen att jag vill kräkas. Bara spy galla och glömma allt. Tidigare har min devis alltid varit att om folk inte gillar mig så är det deras problem, och deras förlust. Sant på många vis, men ändå inte. Inte nu, när något som från början var så trivialt har blivit så stort. Så obönhörligt påträngande. Det får mig att ifrågasätta mina vänners motiv i vissa fall, att tvivla på min egen förmåga och att bli den där personen jag inte vill.

Jag MÅSTE ta mig samman och lämna detta nu, annars blir jag ju lika knäpp som upprinnelsen till hela den här situationen. Jag är värd så mycket bättre. Jag ÄR så mycket bättre.

Kvinnodagen?

Vilket blaha, säger jag! Varför ska vi ha särskild dag för att vi kan föda barn? Alla dagarnär mina dagar och de blir vad jag gör dem till. Punkt slut. Att vara kvinna är inget handikapp, men att vara jag är oslagbart!

Men?

Är det bara jag som inte fattar det här med valet i USA? Nu håller ju republikanerna på att välja en utmanare till Obama. So far, so good. Men det märkliga är att alla får ju rösta i det här valet - oavsett om man är republikan eller demokrat. Det motsvarar ju att Fredrik Reinfeldt skulle få vara med och rösta fram sossarnas nya ledare som ska tävla mot... just det, honom själv! Ganska kontraproduktivt va? För om jag skulle välja vem som skulle leda mina politiska motståndare, då skulle ju jag välja den som är sämst.

Ytlighet och politisk debatt i perfekt kombo

Lycka

Ibland slår livet till och blir lite sådär extra bra så man inser hur OERHÖRT bra man har det HELA TIDEN. Egentligen. Och ändå gnäller man.
MEN NU ÄR ALLT SÅ HIMLA BRA!

WTF?!

Läser på en konstig sida om en konstig man som lär ut "sömnteknik". VAD ÄR DET? Finns det sånt?

Hallå, era fegisar, jag är nöjd med mig själv

Okej, så jag är en knubbis. Många tycker att brudar ska se ut som plankor, raka och platta. Det är inget fel med det, Twiggystilen är cool, men inte för mig. Jag har kurvor, en stjärt, boobisar och är väldigt nöjd med det. Jag gillar mig. Och min kropp. Den är ganska sliten, rätt konstig och vind och sned men så har den ju klarat sig genom en massa. Jag är sjukt stolt över min kropp - för den är (som Ranelid skulle ha sagt) helt unik!!!
Aftonbladet körde en kampanj mot rasism som hette "vi gillar olika". Kanske borde de köra en kroppskampanj med samma slogan? För det är sjukt men sant - så ofta händer det mig att folk inte fattar att jag är sjukt nöjd med hur jag ser ut. De ser det som en självklarhet att tjockisen sk vilja bli smal. Det vill jag inte. Finns nog med folk som bantar. Jag njuter av maten, livet och min kropp. Jag älskar träning och jag älskar att slappa.

JAG ÄLSKAR ATT VARA MIG!

Så sant som det är sagt...

Där slog du huvudet på spiken, Anitha Schulman!