Konst och sånt

Alltså. Dadaismen. Vilken skit.
Det här var iallafall en "dikt" som blev känd under dadaismens era och som skrevs av Hugo Ball. Det är ju för det första inte direkt en dikt eftersom den består av ett gäng random hitte-på-ord skrivna i olika typografier. Men känd blev den iallafall. Och istället för att på mitt sedvanliga vis bli upprörd över att något så meningslöst och talanglöst blir kallat konst bestämde jag mig idag för att skratta åt detta. Det var ganska skönt i all sin enkelhet att skratta åt något så korkat.
Ännu roligare blev det förstås när vår lärare sa:
"ba-umf. Ja, det är ju ett slut så gott som något..." och Tanten fnittrade loss lite bredvid mig. Sånt måste man liksom bara uppskatta.

Undrar hur Ball hittade på alla ord? Satt han vid sin skrivmaskin och bara tryckte lite hur so helst på tangenterna? Lyssnade han på bebisspråk? Drack han absint och snubblade runt i sin egen förvirrade hjärna likt "The Dude" Lebowski gör i filmen The Big Lebowski? Jag vet inte. Men fantastiskt roligt är det i alla sin tröstlöshet.