Stackars, stackars partiledare som måste leva i en demokrati

Idag lever vi i en demokrati i Sverige med ganska många partier i riksdagen, iallafall om man jämför med andra länder. Själv tycker jag att det är bra. Finns det fler val kan man ju rösta på dem som känns bäst, istället för att satsa på de som känns minst dåliga. Det är lite som lösgodis, man kan plocka ihop lite av varje och ta den färgen man gillar bäst (och hoppas att det färgämnet inte är SÅ cancerframkallande) Men det här med flerpartisystem innebär också att det blir lite jobbigt för respektive partiföreträdare för ibland kanske man måste sitta bredvid nån man inte gillar. Man kanske till och med måste skaka hand med dem man inte gillar.

Men, hemska hemska tanke, om man måste VARA MED I TV MED NÅN MAN INTE GILLAR! Det gåååååår ju bara inte! För tänk, tänk om någon tror att jag tycker som de andra (alla de där hemska företrädarna för andra partier) för att vi står på samma sida av TV-studion. Hemskt. Nej, låt oss istället förneka de väljare som gjort sin plikt, släpat sig till vallokalerna och aktivt röstat, oavsett vilket parti de röstat på. För det spelar egentligen ingen roll om man röstat sosse, SD, moderat eller något helt annat - faktum är att man har inordnat sig under ett demokratiskt system.

Naturligtvis är det inte en lagstadgad plikt för partiledarna att ställa upp på TV-debatter, men det visar på total arrogans inför väljarna om man bara ställer upp på debatter där man själv får domdera angående vilka som ska vara där och vilka man ska stå bredvid och så vidare. På den tiden Bert Karlsson startade sitt närmast plojaktiga parti gjorde ju Bengt Westerberg en dramatisk sorti från TV-soffan, och till vilken nytta då? Alla som röstar på ett missnöjesparti som sedan får rollen som martyr får ju bara vatten på sin kvarn. Folk röstar på bisarra och oseriösa småpartier för att de är missnöjda med de etablerade partierna och om de sedan ser att gammelpartierna kör på "mobbning" mot småpartierna, ja, då kommer de bara få fler väljare i nästa val.

Maud Olfosson var den första partiledaren från de större partierna som ställde upp på debatt mot Åkesson. Det var modigt gjort, och det ska hon ha en eloge för, även om hennes insats inte var särskilt lyckad. Men för en gångs skull säger jag: heja, Maud! Och skämmes alla ni andra partiledargubbar som gömde er under en sten!