Sitter framför Efter 10 med Malou (ja, jag vet - det är tragiskt men jag har slappardag idag och har bosatt mig i soffan en stund) och lyssnar på mammor som sitter och grinar för att folk är sååå elaka mot dem därför att de lämnar bort sina ungar på dagis.
Klart man ska få jobba om man vill. Givetvis. Inget konstigt med det. Dock kan jag tycka att det är väldigt mysko att man först kånkar runt på en fetmage i 9 månader, skiter ut ungen under oerhörda smärtor och sen när ungen väl är nåt att ha (alltså när den gör mer än skriker, sover och bajsar) då ska man börja jobba heltid och ha ungen på dagis större delen av dess vakna tid. Hur blir det då värt allt besväret? Man VILL väl vara med sina barn så att man längtar efter att hämta dem på dagis istället för att ha dåligt samvete för att man BÖR vara med sina barn?
Ack ack, ännu ett bekymmer som aldrig kommer att beröra mig. Jag ska leva mitt liv i frihet och aldrig någonsin bära omkring på bajsblöjor och nappar. HAHA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar