Det där med barn

I snart 10 år har jag sagt att jag aldrig vill ha barn. Att det inte är min grej. När jag själv var barn var jag inte så förtjust i andra barn. Det jag mest av allt önskade var att få sitta ostörd på mitt rum med en bok eller med ett ritblock.

Absolut, jag hade givetvis vänner som jag gärna lekte med ibland. Men helst lekte jag hemma hos dem, så att jag kunde gå hem närhelst det passade mig för att få njuta av ensamheten. Jag har alltid haft ett stort behov av ensamtid. Av tyst och lugn. En god bok, en kopp te, en bra film, en middagslur - ja, nånting som innebär en stund för mig själv.

När jag var 18 år tog jag ett definitivt beslut: jag vill aldrig ha barn. Och jag har inte ångrat mig en sekund. Att gulla med andras barn kan vara skoj - i en liten stund. Men hela glädjen i att gulla med andras barn är ju att jag vilken sekund som helst kan lämna bort dem. Börjar barnet skrika, kräkas, dregla eller bajsa så är det bara att ge tillbaka ungen till föräldern. Fantastiskt.

Ofta när jag säger att jag inte vill ha barn, inte någonsin, säger folk: "Ja, du kan ju alltid ångra dig sen." Lite som att det minsann vet bättre och att om två år är det jag som sitter där med såriga bröstvårtor och en skrikande unge. Intressant det där att människor kan ringakta ens val på det viset. Det är ju inte så att man säger "ja, du kan ju ångra dig sen" när någon gifter sig. Inte heller hör man det när någon väljer utbildning. "Jaha, du ska plugga till biblotekarie? Jaja, du kan ju ångra dig sen och bli sjuksköterska.". Antagligen hade det setts som en grov förolämpning om jag hade sagt till någon gravid: "Jaha, du ska ha barn, ja? Jaja, du kan ju ångra dig sen och adoptera bort ungen."

En annan sak som är poppis bland folk att säga är: "Sen när ni får barn" eller "är det inte dags att börja tänka på barn snart?". Och ibland, när jag druckit lite extra mjölk och därav har magen full av fjärt säger folk menande att "jaha, är det dags nu?". Det anses som en självklarhet att jag snart ska börja skita ut ungar på löpande band och ytterligare öka trängseln på en redan överbefolkad jord. Och nu när jag är sambo (med en man som är äldre dessutom, vilket verkar innebära att det genast är dags att skaffa barn) och snart färdigutbildad har jag ju INGEN SOM HELST URSÄKT ATT INTE GENAST SVÄLLA UPP MED MAGEN FULL AV BARN. Förutom att jag inte vill då.

Jag vet att folk vill vara välmenande, men det blir tröttsamt. Ofta säger jag bara att "nä, jag vill inte ha barn. Än." vilket accepteras av vissa. Men ibland blir jag så trött att jag häver ur mig sanningen: "Jag vill inte ha barn. Någonsin." varpå folk ofta tar för givet jag inte KAN och genast börjar tala om adoptioner.

Men nej. Tack ändå.