Kolla på Agenda från igår och såg Stefan Löfvén för första gången. Eller, alltså, jag har ju sett kort på honom och så men jag hade ingen aning om vem han var innan han blev partiledare. Precis som i fallet Juholt bara gled han in på den stora arenan, som ett vitt blad framför mina ögon. Innan dess var det ju Mona som gällde och hon var på gott och ont (mest ont) välkänd sedan innan.
Fortfarande är det ett 100%igt MYSTERIUM för mig hur sossarna kunde vara så DUMMA att de valde Mona som partiledare, när det stod så smärtsamt klart att hon ALDRIG skulle kunna återfå något större förtroende hos svenska folket efter sina skandaler. Allt för ofta, när jag ställer denna fråga till sossesympatisörer, blir de sura. "Man måste kunna förlåta." "De har varit hårdare mot henne för att hon är kvinna. En man hade aaaldrig blivit så hårt ansatt!" "Det där var ju länge sen, politiker är också människor." BLABLABLA - säger jag. Det är som om folk tror att jag anser Mona vara en dålig människa för att hon är en olämplig politiker. Det gör jag inte. Men lika väl som jag aldrig skulle kunna jobba som båtbyggnadsingenjör (eftersom jag inte kan något om det) skulle Mona aldrig ha jobbat som partiledare, eller politiker egentligen (eftersom hon inte kan något om det). Och alla ni som hävdade att Mona blev hårt åtgången för att hon är kvinna? Jag säger 2 saker:
1. Visa mig en (EN ENDA) politiker i Riksdagen under de senaste 20 åren som samlat på sig så oerhört många skandaler. EN ENDA?
2. Littorin och Juholt. De ser inte kvinnliga ut. (Eller är de ryska kulstöterskor? De är väl de enda med liknande skäggväxt?) De blev rätt hårt åtgågna iallafall, men de AVGICK MEDAN TID VAR eftersom de hade åtminstone en smula heder i kroppen.
Ack, det där blev en lång utvikning till inlägget som skulle handla om VARFÖR JAG ALDRIG RÖSTAT PÅ SOSSARNA. Jo, nu ska jag berätta:
under hela min livstid har sossarna varit rätt dominanta. De har präglat hela min skolgång. Jag har, under hela min skolgång, lagt ner stor möda på mina studier. (Möda? Okej, kanske inte. För det har varit ganska lätt. Men jag har lagt ner möda på att sköta mig) Jag har alltid kommit i tid, läst allt som ska läsas, läst extra, aldrig skolkat, engagerat mig i lektionerna och så vidare. Jag har varit Fröken Duktig.
Alla har inte, som jag, lätt för att studera och ett intresse för att lära sig mer. Det måste man respektera. Däremot är det så att jag under hela min skolgång (fram till andra året i gymnasiet) aldrig mötte en lärare som hade ens 5 minuter att ägna åt mig. Jag fick aldrig extrauppgifter, uppmuntran eller ens intresse av någon lärare. Någonsin. Varför? De var upptagna med att hålla fast "DAMP-barnen" så att de inte skulle riva klassrummen, försöka entusiasmera dem som sov och leka kurator åt de som kallade varandra för "horor".
I sosse-Sverige har det varit fult att sticka ut. Man får inte vara dålig, och absolut inte BRA! Nej, alla ska vara lika. Gud förbjude att elever med koncentrationsstörningar skulle få sitta i ett eget rum med en specialpedagog som kunde ge dem odelad uppmärkssamhet. Och gud förbjude att de som faktiskt var duktiga och intresserade skulle få en chans att avancera, få extra beröm och större utmaningar. Istället kom man på den listiga planen att sätta de stökiga bredvid de skötsamma så att de skötsamma fick vara skötare och därmed inte kunde koncentrera sig på sina egna uppgifter. Ergo: ingen ligger före. Ingen är bättre. För alla blir lika dåliga.
Missförstå mig inte nu. Jag tycker verkligen att barn med koncentrationssvårigheter ska få hjälp, att människor med missbruksproblem ska få vård, att arbetslösa ska få A-kassa och hjälp att hitta jobb. Det är en självklarhet. Men det enda behöver väl inte utesluta det andra?
Kan inte de med studiebegåvning få hoppa upp i årskurserna, de som jobbat troget hela sitt liv få en extra slant i plånboken och de som vill våga starta egna företag få lite förmåner precis i början, så att de vågar satsa på sin idé?
Under förra valet, och alltsedan dess, har denna klyfta blivit allt tydligare: sossarna pratar BARA om de som har problem. Jag undrar om Mona Sahlin höll ett enda tal, tog en enda debatt där hon INTE betonade de arbetslösa, de sjuka och de utförsäkrade. Jag hörde henne ALDRIG prata om majoriteten av befolkningen: de som är friska, drogfria och har jobb. Å andra sidan har borgerligheten haft en tendens att glömma framförallt de sjuka. Att inte inse vikten av en högre lägstanivå för de som inte rår för sin situation.
Jag har stor respekt för gammelsossarna. På 40- och 50-talen när de borgerliga var mot alla typer av framsteg i samhället fattade gammelsossarna vikten av folklig bildning, drägliga arbetsplatser och ett solidariskt skattesystem. De var ett parti som belönade arbetare och tog hand om de som inte kunde arbeta. BRA! Idag har sossarna blivit ett parti som bara pratar mer bidrag och högre skatt, bara betonar de arbetandes ansvar för alla som inte har det bra. Ett parti som svartmålar sina meningsmotstånadare (som kalla och hjärtlösa), inte förväntar sig att människor själva har en inneboende makt och alstrar en kopiös offermentalitet (tänker främst på feminismen här) och som helt har urartat från allt jag ser som sunt förnuft.
Jag hoppas att Stefan Löfvén kan vända på den trenden. Jag hoppas att han kan skaka av sig den rabiata feminism som äter upp partiet inifrån (de kan ju joina Gudrun, kanske? Där längst ute i marginalen) och återgå till att vara ett klassiskt arbetarparti. Ett parti som tror att människor är kapabla att ändra på saker själva (även om de kan behöva lite hjälp på traven) och som kämpar för de som arbetar (som ju majoriteten av svenskarna gör) utan att glömma de som inte kan arbeta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar