Normal, jag?

För några år sedan älskade jag dödskallar, sönderrivna strumbyxor, DocMartens-kängor, svart hår och sådär. En av mina kompisar (som själv är väldigt vänster, men klär sig i slipover, skjorta och chinos. Gärna i ljusa färger) brukade säga att vi klädde oss i varandras politiska åsikt. För ja, jag såg ut som en klassisk Ung Vänster-vegetarian med feministsympatier och han såg ut som en MUF:are med backslick som gillar att vaska champange och hänga på Stureplan.

Igår när jag tittade på mig själv i spegeln inser jag att jag ändrats något sedan dagarna jag var iklädd en annan politisk uppfattning än min egen. Har jag blivit vuxen? Eller en död fisk som flyter med strömmen?

Tecken på att jag har blivit vuxen/flyter med strömmen:
- Jag har riktiga vinterskor på vintern med ordentlig SULA (istället för trasiga converse)
- Jag har hela jeans, istället för trasiga
- Jag betalar villigt gymavgiften
- Jag har oftare glasögon än linser
- Jag har långt hår som oftast sitter i tofs
- Jag kliver upp tidigt varje morgon och studerar under dagtid så att jag kan vara ledig på kvällen, samtidigt som ALLA ANDRA (som jag vanliga jobb alltså)
- Jag tänker (oftast) före jag talar och ser sällan någon glädje i att provocera folk till vansinne längre

Tecken på att jag inte riktigt anpassat mig:
- Jag är rikligt tatuerad
- Jag har en liten sidecut dold under mitt långa hår
- Ibland sätter jag en ring i näsan och låtsas att jag fortfarande har hål i näsan
- Ibland njuter jag av att reta sossar lite. Men inte till vansinne.