På sistone har tre mycket märkliga män dominerat min tankevärld väldigt mycket. Ja, alltså inte i någon romantisk mening, men för att jag har grubblat på vilka de egentligen är. Torsten Flinck, Björn Ranelid och Markus Birro (rangordnade efter hur speciella de är) har en sak gemensamt: de är inte som alla andra. Varför? Därför att de är oändligt ärliga med sina tankar och handlingar.
Markus Birro är ju kanske ljusår från de andra två, iallafall sett till ytan. Även om jag vet att många uppfattar Markus som moralkonservativ, pretto och temperamentsfull är han ytligt sett mer välanpassad. Han är inte skamlöst brun, snusar inte överdrivet mycket, stammar inte och går inte med skjortan uppknäppt. Markus har dock flera egenskaper som gör det lätt att göra narr av honom; han är brutalt ärlig med alla sidor av sig själv, han är väldigt känslig, en gnutta självgod ibland men allt som oftast rätt ödmjuk. Och så är han moralkonservativ och kristen. I ett infall slängde han ur sig att han funderade på att kandidera till posten som partiledare för KD, bara för att sedan inse att det kanske inte var så lyckat att vara partikandidat om man samtidigt ska jobba som debattledare i ett av Sveriges större och mer seriösa debattprogram. Lättsmickrad, impulsiv, lättretad och i behov av bekräftelse? Japp. Och nej, jag snackar inte om Birro nu, jag snackar om oss alla. Men han är en av få som vågar visa sig mänsklig i media och inte försöker vara så korrekt som möjligt. Kanske är det därför han blir så hånad - för att han genom sitt beteende visar de delar av oss själva som vi ofta inte vill låtsas om?
Och så Björn då. Egentligen började min fascination av honom med avsky. Jag kunde inte förstå vem denne oändligt självgode pepparkaksgubbe med märklig dialekt var. Så jag började läsa det mesta som skrevs om honom i tidningar, kolla på youtubeklipp och filura på hur han blivit så. När Ranelid deltog i Let's Dance på fyran och en av akademins ledamöter skrev att det var bra att Ranelid ägnade sig åt dansen eftersom "allt som drar Ranelid bort från skrivandet är bra" (eller något i den stilen) blev det naturligtvis ramaskri. Det märkliga är att jag sällan upplevt att kritiken kring Ranelid har handlat om det han faktiskt blivit känd för: sin författarkonst. Själv har jag inte orkat plöja någon av hans böcker, men jag har läst små smakprov och om inte annat har han ju ett säreget språk. Istället är det Ranelids utseende som parodieras - och ja, han ser ju inte ut som någon annan jag sett. Å andra sidan, är det inte befriande med någon som är så obrydd om att passa in att han kör med uppknäppt skjorta, märklig kotlettfrisyr, en solbränna som ofta ändrar ton och tajta byxor? Jag tycker att man ska beundra en författare som vågar slita sig bort från svarta polotröjor, tjocka glasögon och lågmält tal. Det man framförallt bör fråga sig är: varför är det SÅ VIKTIGT för SÅ MÅNGA att förmedla sina åsikter om denne författare?
Slutligen, Torsten, som ju är hyperaktuell med sitt rumpnyp... förlåt, jag menar framträdande, i Mello. För ja, så fort det blev klart att Torsten, Sveriges kanske mest kände knarkare vid sidan av Persbrandt, skulle ställa upp i folklighetens tävling började tidningarna spekulera i hur han skulle göra bort sig. Skulle han klara pressen? Skulle han supa på scen? Ragla omkring stupfull? Nej, han skötte sig fantastiskt. Låten var inte min "cup of tea", men han framförde den bra. Sjunga kan han ju! Men så hände det som tidningarna väntat på: han nöp Gina Dirawi i rumpan. NU SKA HAN SLAKTAS. Kändisarna kastade sig mot sina mobiler i en tävlan om vem som kunde hata mest och först. Såg på intervjun från imorse när Torsten gästade Malou i Efter 10 och i ett klipp berättade att han ända sedan barnsben haft en tendens att förstöra saker - för att göra det som förväntades av honom och för att få uppmärksamhet. Kanske var det vad han gjorde i lördags? Jag vet inte. Uppenbart var ju att det var ogenomtänkt och onödigt, men knappast ondskefullt eller "gubbslemmigt". I denna mycket gripande intervju får man en vag inblick i hur det egentligen är att vara Torsten. Det verkar ganska jobbigt, tycker jag. Ändå ställer han upp i det största årliga spektaklet vi har i svensk TV. Han blottar sig, vet redan på förhand att han kommer bli ständigt uppvaktad och att minsta snedsteg kommer att blåsas upp mångdubbelt i media. Jag skulle vilja se någon annan i Sverige idag som har det modet.
Så varför är ovan nämnda herrar så intressanta? De är inte som alla andra. De vågar sticka ut, de vågar visa sig svaga genom att blotta de sidor andra så flitigt döljer i offentligheten. Och de är inte ärliga på ett snyggt "gråt en tår i soffan hos Oprah"-sätt - de är ärliga på ett "smutsig dokumentär på SVT om riktiga människor"-sätt. Jag beundrar dem för det. SÅ mycket. Önskar mig själv det modet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar