Alltså...
På sista tiden har jag haft stor orsak att tänka på hur mycket en människa kan förstöra för en annan. Hur förändrad som person man kan bli, genom mötet med bara en annan person. Oftast blir jag inspirerad och utmanad av nya människor, men det finns undantag.
Jag gillar inte att tänka på mig själv som en svag, känslig och gråtmild människa. För jag är rätt tuff, självständig, kaxig och självgod. Men den här personen har gjort mig till någon jag absolut inte är egentligen. Till en erbarmelig, paranoid, lättkränkt och vek människa. Jag är så trött på personen att jag vill kräkas. Bara spy galla och glömma allt. Tidigare har min devis alltid varit att om folk inte gillar mig så är det deras problem, och deras förlust. Sant på många vis, men ändå inte. Inte nu, när något som från början var så trivialt har blivit så stort. Så obönhörligt påträngande. Det får mig att ifrågasätta mina vänners motiv i vissa fall, att tvivla på min egen förmåga och att bli den där personen jag inte vill.
Jag MÅSTE ta mig samman och lämna detta nu, annars blir jag ju lika knäpp som upprinnelsen till hela den här situationen. Jag är värd så mycket bättre. Jag ÄR så mycket bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar